Publicerad 2019-11-14
Dåtidens smågrisförmedling, annons från Oskarshamns-Tidningen i maj 1947. Erik Larssons Grisexport marknadsför ”stora prima skånska grisar”, som distribueras via en ambulerande grisbutik.

Strukturrationalisering och ökad produktivitet

Svensk grisproduktion har, liksom grisproduktionen i hela västvärlden, ökat i produktivitet och effektivitet under senaste seklet. Speciellt drastisk har denna ökning varit under den senaste femtioårs­perioden.

Produktivitetsförbättringen är det sammanlagda resultatet av insatser inom många områden; avel, veterinärmedicin, utfodring, inhysning, rådgivning. Utvecklingen har gått från att grisen huvudsakligen var en småskalig avfallsförädlare, till att grisproduktionen i dag är trimmad till att vara en effektiv, oftast storskalig, foderomvandlare. Mycket av denna trimning av produktionen har skett med datorns hjälp.

Så många grisar har vi haft

Går vi så långt tillbaka som till 1860-talet, fanns det knappt 400 000 grisar i Sverige. Högst antal grisar i Sverige vid inrapporteringen till SCB rapporteras i början av 1980-talet; 2,7 miljoner, för att i dag ha gått ner till 1,4 miljoner, vilket är ungefär lika många som på 1930-talet.

Omvandling från antal grisar vid ett visst datum till slaktade under ett år går relativt lätt att göra. I början av 1980-talet slaktade vi över fyra miljoner grisar per år, medan vi 2018 var nere i 2,6 miljoner.

Färre, större besättningar

På 1930-talet fanns det grisar nästan på varje gård och torp i Sverige. Jordbruksverket redovisar att drygt 300 000 gårdar eller torp hade grisar 1932. Om vi dividerar antalet rapporterade grisar då, runt 1,5 miljoner, med antalet gårdar, hamnar vi på fem grisar per gård. Det kan minst sagt beskrivas som småskaligt med dagens ögon!
2019 är motsvarande antal besättningar cirka 1 000, och antalet grisar per besättning drygt 1 000. 

Tre grisuppfödare uttalar sig i Svenska Svinavelsföreningens tidskrift 1962, om fördelarna med att använda Imposil, som ska förebygga järnbrist hos smågrisar.

Högre produktivitet

För att kunna göra en objektiv presentation av produktionsnivåns förändring, så krävs trovärdiga siffror att sammanställa. Därtill att de registrerade måtten är någorlunda jämförbara. I tabell 1 redovisas några medeltal som beskriver produktionsnivån under den senaste nittioårsperioden.

Mellan 1930 och 1970 ligger den största förbättringen på slaktkroppens innehåll; nästan en halvering av ryggspäcket! Under senare år är det främst kullstorleken som ökat rejält.

Våra grisar har blivit allt köttigare, och det har gjort det möjligt för oss att slakta dem vid högre vikter, utan att slaktkropparna blivit för feta. Dessutom går det åt klart mindre foder. Snabbare tillväxt innebär färre dagar som kräver underhållsfoder, och det går åt mycket mer foder för att ansätta ett kilo fett än ett kilo kött. Fett är ju den mest effektiva lagringsformen för energi.

Från köksavfall till finlir

Det är definitivt stora skillnader mellan nu och då.  De flesta grisarna fick för 100 år sedan äta fodermedel av marginellt värde, såsom köksavfall, agnar med mera. I Handbok i Svinskötsel från 1902 av Bondeson & Nystedt skrivs det några rader om insekter i grisfodret: ”Ållonborrar och skalbaggar: Under vissa år förekomma dessa insekter på sina ställen i stora mängder och uppsamlas på grund af den skada, de anställa. Om de intorkas, krossas och inblandas i fodret, visa de sig äga ej så ringa värde.”

Kanske insekterna återkommer i maten till djur och människor framöver?

I dag är grisarnas foder komponerat och optimerat i datorn, baserat på information från laboratorieanalyser. Utfodringen har justerats och trimmats för att de genetiskt bättre djuren ska kunna visa sin kapacitet. Aminosyror, mineraler och energi i fodret är för varje djurkategori balanserade enligt senaste rönen. Olika raskombinationer sägs också kräva speciella fodernormer och fodersammansättningar.

Den ökade effektiviteten inom grisproduktionen kan som inledningsvis nämnts tillskrivas många olika insatser. Vilken av dessa som varit mest betydelsefull, det får läsaren avgöra.

Tabell 1: Produktivitet inom svensk grisuppfödning från 1930 till 2018
År Totalt antal avvanda smågrisar per kull Levande vikt (kilo)/ålder (dagar) vid slakt

Köttprocent

Ryggspäck (millimeter)
1930 8,6* 89/173 - 40
1970 9,1* 99/179 55,0 24
2010 10,6 119/180 57,8 -
2018 12,0 124/174 58,6 -

*antal smågrisar vid tre veckors ålder

Källa: Medeltalen kommer från eller är framräknade via Pigwin/Winpig och den numera nästan helt nedlagda svenska svinavelstestningen.

1930 gav en kull 528 kilo kött. Av en kull 2018 blev det 1 071 kilo kött. Beräkningarna är gjorda utifrån siffrorna i Tabell 1, en dödlighet mellan avvänjning och slakt 2018 enligt WinPig på fyra procent, en antagen dödlighet 1930 mellan avvänjning och slakt på åtta procent samt ett uppskattat slaktutbyte på 75 procent.

 

Nils Lundeheim
SLU