Publicerad 2018-08-19
Marie Eriksson är Årets medarbetare och går helhjärtat in för sitt arbete som djurskötare på Gotlandsgrisen. Fritiden ägnar hon åt sina åtta barnbarn. Hon är även engagerad som ungdomsledare inom idrotten.Foto: Emma Sonesson

”Grisskötarjobbet har mycket som är positivt”

Årets medarbetare, Marie Eriksson, trivs som fisken i vattnet på Gotlandsgrisen. Trivseln är grunden för en ständig strävan efter resultatförbättringar.

Mitt i Hejdeskogen utanför Klintehamn på Gotland ligger Gotlandsgrisen AB, en helintegrerad satellit till Bolex-navet i Eskelhem. Här träffar Grisföretagaren Marie Eriksson, som vid årsstämman i Visby i slutet av maj fick ta emot priset för Årets medarbetare.

– Det är jätteroligt att få uppskattning och att någon ser det jobb man lägger ner. Det bekräftar att man är på rätt väg och sporrar en till att lägga på ett kol till, säger Marie om utmärkelsen.

Jobbar mycket

I dag är Bolex-ringen den enda kvarvarande suggringen på Gotland. Till ringen hör fem satelliter, varav Gotlandsgrisen och ytterligare en ägs av Staffan Olofsson, som även äger navet.

Gotlandsgrisen har två grisningsavdelningar med vardera 36 platser, samt tillhörande tillväxt- och slaktgrisavdelningar. Anläggningen byggdes 2007 och utgör därmed det senaste större stallbygget på Gotland.

Marie har ansvaret för de vardagliga sysslorna på Gotlandsgrisen. Till sin hjälp har hon en kille som sköter slaktgrisarna och stöttar upp vid djurflyttningar, en annan kille som sköter tvättning och så Staffan som sköter underhåll och reparationer och hugger i när Marie är ledig.

– Jag jobbar mycket men trivs med det. Jag är lite av en ensamvarg som tycker om att jobba självständigt och gillar att ha ordning och reda omkring mig.

 

Marie menar att suggmaterialet är grunden för att lyckas inom smågrisuppfödning.
– Att suggorna är fräscha är a och o, säger hon.

Ständigt lärande

Maries griskarriär började redan i unga år, då hon är uppväxt på en grisgård.
– Det har bara blivit så. Man hjälpte till hemma och sedan gick jag lantbruksskolan på Lövsta. Den var tvåårig då.
Efter avslutade studier arbetade hon under en period som avbytare med både kor och grisar. Sedan 1995 är det dock bara grisar som gäller. Men det var först när Marie började på Gotlandsgrisen för fem år sedan som huvudfokus blev smågrisuppfödning, innan dess jobbade hon i ett nav.

– Jag är självlärd, säger hon med ett skratt och fortsätter:

– Man blir säkrare och säkrare allt eftersom. Det handlar om att vara lugn, noggrann och att lära sig upptäcka och åtgärda eventuella problem i ett tidigt skede, att ta symptomen på allvar. Så länge man tycker det är roligt så lär man sig. Jag lär mig fortfarande.

Siktar högre

Målen för produktionen sätter Marie upp själv.
– Det har gått framåt hela tiden. Har man kommit ett steg så vill man ett steg till. Staffan och jag vill rätt mycket båda två.

I dag är resultatet mellan 12 och 12,5 producerade smågrisar per kull.

– Jag vill upp på 13, säger Marie bestämt.

För att nå dit planerar hon att lägga ner ännu mer tid under grisningen och att jobba för kontinuerliga förbättringar när det gäller suggmaterialet. Ett annan konkret åtgärd som hon funderar på är att börja med skiftdigivning som rutin i alla kullar. I dag görs det bara i kullar som har extra behov av det, innan så pass många suggor i gruppen grisat att det går att börja kullutjämna.

Ett bra jobb

Det bästa med jobbet menar Marie är att pyssla om djuren.

– Grisningsveckan är roligast. Det är då man kan påverka resultaten mest med den tid man lägger ner.
Frågan om vad som är det sämsta med jobbet har Marie svårare att svara på. Efter en stunds funderande säger hon:
– Det finns egentligen inget som är dåligt.  

Att branschen har svårt att attrahera personal är därmed något som Marie inte riktigt förstår.
– Grisskötare är ett bra jobb, det är inte tungt och arbetstiderna är drägliga. Alla som går lantbruksskolan kan ju inte köra traktor eller ta över gården hemma. Det är kanske inte så roligt att skrapa skit, men grisskötarjobbet har mycket som är positivt.

Priset som Marie fått för sina insatser är ett diplom samt en resecheck på 5 000 kronor, som kommer väl till pass då semestern i år ska spenderas i Afrika.

– Jag ska ha två veckors semester, utbrister hon, och man förstår att det inte hör till vanligheterna att hon lämnar sina grisar så länge.
 

 

Emma Sonesson
Grisföretagaren