Publicerad 2018-06-14
Livdjursuppfödaren Peter Larsson trycker på vikten av att visa upp den positiva sidan av att vara lantbrukare. Det positiva överväger det negativa, menar han.  Foto:  emma sonesson

”Det är ändå rätt bra att  vara bonde”

På Hexarve gård på södra Gotland håller öns enda livdjursuppfödare till - Anki och Peter Larsson. Att lyfta fram det positiva med att arbeta i lantbruket menar de är viktigt, allt för att inte skrämma bort nästa generation grisföretagare.

Makarna Peter och Anki Larsson driver Hexarve gård tillsammans. På gården finns 260 suggor och 2004 började Larssons som livdjursuppfödare. Det innebär att de köper in Lantrasgyltor som betäcks med Yorkshire Z. En del av avkommorna säljs som TN70-hybrider. Resten säljs som slaktgrisar eller 30-kilos smågrisar.

Den nya genetiken märks av på gården, även om de bara har ett begränsat antal hybrider som grisar där.

– Det verkar som att TN70 håller bättre än det äldre avelsmaterialet. Vi märker det på att behovet av kompletteringsinköp har minskat hos våra kunder. Framförallt i början var TN70 lite mer aggressiv, det har lugnat sig nu. De är bättre mammor och har fler spenar, säger Peter.

 

Anki Larsson driver Hexarve gård tillsammans med sin man Peter.

Svängande priser

Att det blev just livdjursproduktion på Hexarve var lite av en slump. En annan livdjursuppfödare på ön hade just slutat. Samtidigt stod och Peter och Anki inför att bygga nya slaktgrisstallar. De beslutade sig då för att anpassa bygget för livdjursuppfödning.

– Priserna på livdjur var bra när vi byggde, ända till vi sålde de första hybriderna, berättar Peter.
Merparten av de livdjur som tas fram på Hexarve säljs till gotländska grisuppfödare. Slaktgrisarna går till slakteriet i Visby.

Oviss framtid

Den stora skillnaden mellan att vara livdjursuppfödare och att producera bruksgrisar menar Peter är att det är mer jobb och mer finlir, exempelvis i form av inklippning, utlastning och vaccineringar, vilket givetvis kräver sitt av personalen.
– Nu har vi bra medarbetare som fungerar, men det har inte alltid varit så lätt. Det har funnits perioder då jag tänkt att jag inte ska hålla på med vare sig djur eller anställda.

Att rekrytera och lyckas behålla personal menar Peter är en av knäckfrågorna framöver för svensk grisuppfödning. Ett annat dilemma är den ovisshet man som lantbrukare lever i, på grund av olika politiska vägval och förutsättningar som kan svänga snabbt.

– Hur länge får vi behålla suggpengen? Kommer glyfosat att bli förbjudet? Vad får vi för arealstöd i framtiden?
Trivs med jobbet

En tredje stötesten är enligt Peter framtidstron i branschen. Det har funnits funderingar på att bygga om och bygga ut grisstallarna på gården, men planerna har än så länge lagts åt sidan innan de hunnit bli verklighet.

– Det känns bra att efterfrågan på svenskt kött ökar. Antibiotikaresistens och MRSA verkar ha fått konsumenterna att reagera. Och det känns som att danskarna tar efter oss allt mer. Men jag undrar ändå; om vi bygger ut grisstallarna på gården - går gården då att sälja i framtiden?

Peter framhåller att den svenska grisbranschen inte får krympa för mycket, eftersom kostnaderna runt omkring då blir för höga.

– Vi måste vara positiva så att vi skapar framtidstro och inte skrämmer bort ungdomarna från lantbruket. Kanske vore det lättare att ha ett vanligt jobb. Men det är ändå rätt bra att vara bonde. Jag trivs, konstaterar Peter.

Hexarve gård

Ägs och drivs av: Peter och Anki Larsson
Medarbetare: fyra anställda plus en praktikant
Grisar: 260 suggor, delvis integrerat. Producerar runt 1 000 hybrider i olika kategorier per år. Säljer dessutom mellan 2 000 och 2 500 smågrisar. Resten säljs som slaktgrisar.
Växtodling: 240 hektar för foder- och halmproduktion samt spridningsareal.

Emma Sonesson
Grisföretagaren