Publicerad 2017-09-18

Win-win med anpassad diperiod

En icke oväntad debatt kom i samband med att Jordbruksverket lagt fram förslag till föreskriftsförändring inom djurproduktion. Förslaget gäller alla djurslag. Men nu, som för det mesta, hamnar fokus på gris, denna gång gällande anpassad diperiod. Jag vet att det även finns de i våra egna led som inte varit riktigt pålästa om vad förändringarna innebär och vad som krävs för att få gå över till anpassad diperiod.

Grunden till det hela är att vi i dag har en friskare gris och en bättre djurhållning än tidigare, samt att vi blivit bättre på att tillgodose grisen med rätt foder, vilket gör att våra grisar växer betydligt bättre än för 20 år sedan. Denna utveckling är i sig inte konstig. Ser vi tillbaka så lever vi själva längre och är allt friskare, det är precis det samma som händer inom djurvälden. Djurvärlden påverkas dessutom även av avel, som är en av orsakerna till bättre överlevnad och fler kultingar per sugga än tidigare.

Men det vi inte får glömma är att den främsta orsaken till en anpassad diperiod är kultingens väsentligt ökade storlek vid avvänjning. Från att för 20 år sedan ha vägt sex till sju kilo, väger de i dag mellan tio och tolv kilo. Skulle vi ha kvar ett lågt antal kultingar, så som en del förespråkar i debatten, skulle det betyda att vi skulle få ännu större kultingar vid avvänjning.

Den generella föreskriften säger att kultingar inte får vänjas av från suggan förrän kultingen uppnår 28 levnadsdagar, detta ändras inte heller i förslaget till nya föreskrifter. Och det är inte heller här problemet ligger. Nej, problematiken ligger i att vi inom svensk grisproduktion håller våra djur i omgångsgrisning, det vill säga att vi håller samman våra djur i grupper för att förhindra smittor, vilket är en av koderna bakom vår låga antibiotikaförbrukning.

Men omgångsgrisningen gör att vi får en spridning under några dagar med grisning och för att klara minimigränsen för avvänjningsåldern på 28 dagar blir snittet på gruppen istället strax över 30 dagar. En gris på tio till tolv kilo är inte speciellt snäll mot suggans spenar och juver. Alternativet skulle vara att vänja av under flera dagar men då tappar vi koden för den låga antibiotika användningen.

I föreskriftsförändringen är det just detta man tar hänsyn till. Vi skall samtidigt veta att inom övriga EU och i den gemensamma djurskyddslagen är det 21 dagar som gäller. Förutsättningarna för att få använda sig utav anpassad diperiod är inte heller så enkla att alla klarar av det, utan det kräver en rad åtgärder som finns presenterade på vår hemsida samt på sidan 26 och framåt i den här tidningen.

Jag vill ge Jordbruksverket en eloge, då man noggrant granskat de studier som ligger som underlag för föreskriftsförändringen. Förutom expertis inom verket har studierna även analyserats av experter från såväl Sveriges lantbruksuniversitet som Statens veterinärmedicinska anstalt. Detta ger oss producenter möjligheten att kunna producera grisar i Sverige enligt vår svenska modell.

Skall vi kunna behålla en svensk grisproduktion och värna om vår höga djuromsorg och det svenska klimatsmarta köttet, måste regelverket kontinuerligt anpassas efter den verklighet som vi och djuren lever i. Tar vi hand om djuren så att de mår bra så ser djuren, via en hög produktivitet, till att framtida grisuppfödning i Sverige säkras genom god lönsamhet. Detta medan våra kollegor i grannländerna gör allt för att hitta genvägar i antibiotikadebatten och säljer griskött producerat enligt EU-norm.

 

Ingmar Olsson
Ordförande Sveriges Grisföretagare